kämpar

Jag vill bara ta mig igenom det här. 
Jag vill att det ska kännas lättare.

Just nu känner jag allt eller ingenting. 

Jag tar mig upp. Jag tar mig ut. Jag försöker. Jobba. Träffa vänner. Träffa familj. Ta mig ut i naturen, träna, vara. Drunkna i bra böcker och filmer. Jag försöker. 

Men jag ser mig själv där med fejkat leende och undrar när det ska bli äkta. När det där leendet ska kännas från hjärtat? 

Och när ska jag sluta påverkas av honom?






Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Martina

mitt liv

RSS 2.0