När den kom bekom det mig inte först. Det passade mig. Jag ville vara för mig själv. Läka och bearbeta. 

Men som kom det när jag ville flyga igen. Träffa nya människor. Jag trodde jag var så redo. Jag hade så fel. En berg och dalbana av känslor. Att hantera att bli avvisad - att avvisa. Självförtroendet på topp till att bli kapat igen och igen.. Ger upp. 

Och nästan när man trodde att livet ändå fick vara normalt blev det mer pandemi, mer isolering. 

Ändå i det, från ingenstans, trodde jag att livet kanske skulle började falla på plats. Glädje och lycka började nånstans infinna sig hos mig. Sen kom december. Och plötsligt känner jag hur det bara glider mig ur händerna... igen! Varför? Vad har jag gjort för fel nu? 

December är en av mina favorit månader. Julen är i mina ögon oslagbar. Men i år. Ångest. Allt jag kan känna är ångest. Sömnlösanätter, panikattacker och tårar. Trots närvaro av nära och kära har jag aldrig känt mig så ensam. 

Hur tar man sig upp nu? 

Jag vill tillbaka till rutiner och ett normalt liv igen. Att gå hemma i sina egna tankar gör mig galen. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag bara står här nu, mitt i allt och försöker le, vara en perfekt mamma, vän och nu vad fan jag är?

Ge mig bara 2021 nu. Ge mig lite medgång.