Trots att det här är något jag vill och känner är rätt så är livet så annorlunda nu. Hektiskt och fullfart men så roligt en vecka och ett obeskrivligt lugn den andra. Något jag kan trivas med.. 

Men det är en sak jag vart dålig på senaste åren i mitt liv och det är att vårda relationerna till mina vänner. Jag är inte den mest sociala människan alla dagar och därav har det räckt med bara min familj många gånger efter en arbetsvecka.. jag hade nått max gränsen på min socialados kan man säga.. 

Men någonstans tänkte jag, när allt det här hände att nu kan jag umgås med mina vänner ta tillvara på de relationer som jag anser mig stå nära och gör mig glad och att det skulle vara lätt. Men det var inte lätt. För det första känns som om tid är något som ofta inte finns i mitt liv.. Jag hinner inte med allt jag vill och hela den här resan har tagit så mycket hårdare än vad jag någonsin trodde den skulle göra på mig att jag inte orkat vara social, jag har knappt tagit mig till jobbet vissa veckor..... så jag förstår att tiden för mina vänner varit minimal.

Men hade jag kanske en fånig förväntan om att de skulle vara här för mig mera om man kan uttrycka det så. Eller ja i fall fråga hur man mår och hur allt går, säga kom och häng med oss. Samtidigt hur kan jag förvänta mig det när jag själv inte varit den bästa vännen de senaste åren.... Dock det tär både på självkänsla och självförtroende när man känner sig lite bortglömd. Det gör det. Men jag klandrar ingen, jag behöver bättra mig själv först innan jag kan förvänta mig något av andra.

Så med det här vill jag säga..... Att idag är det lördag och på riktigt känner jag mig faktiskt ensam. Imorgon kommer barnen igen. Tack för det.