Alltså.. 

2020 var en som en berg och dal bana utan dess like, men jag blev stark, mer fri, mer öppen, mer lycklig. Jag hade mina fall men jag visste att jag valt rätt och gjort rätt. Allt blev kanske inte som jag tänkt och jag hade en tuff höst men jag hittade nått som väckte mitt hopp. Det slogs nästan bort lika fort dock, men det förändrade mig. Jag insåg hur det skulle kunna vara och kännas, även för ett kort ögonblick. 

 

2021 kom.. 

Och jag försökte skifta fokus, till mig själv, bygga upp mig mentalt och fysiskt. Men hela året har jag sökt den känslan om och om igen. Försökte ge mig helhjärtat i situationer där jag trodde det skulle uppstå, men känslan jag sökte fanns inte där. Den finns bara på en plats. För mig. Men ibland räcker inte känslan. Hur mycket jag än ville och försökte. Så slutet på det här året har inte vart den bästa, jag tappade allt mitt fokus och lät mitt bästa försvinna, allt jag hade byggt upp.

 

Kanske var det ädå det jag behövde? För att kunna läka på riktigt och komma tillbaka starkare. Och kanske låg det lite hos mig själv också? Att jag hamnade här. För de stunder jag ändå hade den där känslan av lycka så stötte jag bort det i rädsla. Kanske behövde jag ännu ett år av upp och nedgångar, för att fortsätta växa, lära och utvecklas.

 

så 2022..

Igen fokusera på mig, ge mig tiden att processa och landa i dem senaste två åren. Sluta jaga något, bara var i det jag faktiskt har. Känslan jag sökt den kanske kommer till sist. Vem vet. Det som är menat är menat , lite den filosofin.