Tänkte radera den här bloggen. Men kunde inte, så mycket minnen och känslor i den. 

 

Det är så enkelt att sätta ord på känslor genom text. För mig i alla fall. När jag ska prata om dem blir det mest fel eller så kommer det inte ut alls. För att jag är rädd kanske? Rädd för att bli sårbar. Men man är alltid sårbar oavsett om man håller dem inne eller inte. Det gör lika ont ändå. Men här kan de flyta och det lättar mitt hjärta och mitt huvud. 

 

Jag skulle kunna skriv just nu hur mycket jag hatar livet och hur mycket smärta jag har inom mig. Hur orättvist det är och hur otillräcklig jag känner mig. Och hur jag bara vill dra täcket över huvudet och inte gå ut mer.

 

Men jag måste påminna mig om hur levande jag är. Hur jag för några år sedan inte kände något alls. Hur jag var fast i ett liv jag inte trivdes i och jag kunde inte känna någonting. Nu lever jag. Jag lever med alla känslor. Glädje. Kärlek. Smärta, Sorg, Ilska. Det är så jobbigt men samtidigt så befriande. 

 

Jag lever. Jag är frisk och stark. Jag är omgiven av fantastiska människor. Jag är lycklig i min olycka.

 

Denna sorg jag bär just nu, smärtan. Den gör ont. För så länge har jag kämpat. Vi. Nu har vi givit det så många chanser. Men det blir bara mer tårar. Men vi har kämpat och vi har försökt. Nu släpper vi taget. 

 

Välkommen sommar, nya minnen, välkommen skratt, kärlek och gråt. 

Ord som prickar mitt liv så rätt just nu. Som om det är mina känslor hon sätter ord på. Tack.