Jag har lovat att sluta hålla inne på vad jag känner. Det är slut på att gömma. Här är jag, det här är vad jag vill ha.

 

Och ja jag kan vara väldigt impulsiv, något överanalytisk och dramatisk kring vad som händer omkring mig. Men så är det. Jag känner vad jag känner och det kan inte tas ifrån mig. 

 

Det rann över, jag kanske förstorar upp, överanalyserar, vad vet jag. Men jag blev rädd. Rädd för mina känslor. Då är det lättare att fly. Och det kan kanske inte tas tillbaka nu. Det får jag hantera. Men att famla och försöka förstå när man inte får svar, det känns.. Har jag skadat eller tog bara jag själv skada? Kanske är tystnad ett svar i sig?

 

Massor med frågor.

Massor med känslor.

 

Vart går jag nu?