Ibland blir min hjärna fast. Fast i gammalt. Gamla känslor och gamla händelser. Jag bli så fast att jag kan dagdrömma om det, konstant. Glömmer nästan bort nuet och låter mig svepas iväg i någon dum dröm. Förr har det aldrig gjort mig något att jag dagdrömmer, jag har ju alltid gjort så. Men nu blir jag lite arg på mig själv. Jag har mina två underbar små korvar, jag ska ju vara här och nu med dem. Så jag måste få lite kontroll över min grubblande hjärna och inte söka lycka i nått som inte finns. 

 

Men så börjar jag tänka så här istället. Saknar jag nått eftersom jag ändå hamnar i mina grubblerier där jag längtar efter annat? Eller är jag bara egoistisk som inte ser det jag har framför mig?

 

Tack och Godnatt.