Och samtidigt när jag tänker tillbaka så minns jag knappt hur det var, livet innan separationen. Hur glömmer man så snabbt. Det känns liksom sorgligt på något sätt men också som att jag så lätt bara klev ur det och startade om. Men när jag ser tillbaka förstår jag också hur känslomässigt avstängd jag har varit och hur det här senaste året hat fått mig att leva ut, öppna upp och framförallt känna saker igen. Både bra känslor och dåliga. 

Jag lär mig fortfarande att hantera det här livet. Leva för mig själv och inte för någon annan. Hitta trygghet och styrka i mig och läka utan att bli beroende av någon annan. Sakta men säkert hittar jag mig själv igen och kan börja se vad jag behöver i mitt liv, vad får mig att må bra och vem/vilka får mig att må bra. 

Det kan bara bli bättre nu. Våren och sommaren är på ingång. Tack för det.