Jag har bearbetat och kämpat men aldrig tvekat på att göra den här resan. En resa som vart så lång men ändå gått så snabbt. Att bryta upp min trygga punkt och ägnat hela sommaren åt flytt och skapa mig mitt nya liv. Och nu har jag äntligen landat. Landat i mitt hem, bara mitt. 

Jag försöker skapa min oas, omfamna den ensamhet som ibland så slår över mig. Hitta glädje i den och allt som händer omkring mig. Känslan av att lära känna nya människor är spännande, glädjefylld men också ångestfylld.

Vissa personer flyter förbi ytligt, vissa för en kort period. Men vissa lämnar spår, intryck och lärdomar. 

För jag har lärt mig så mycket om mig själv. Hur stark jag kan vara men också att jag har en vilja att visa mig stark samtidigt som jag går sönder inombords. För att visa mig svag eller sårbar klarar jag inte än. Att släppa in människor är svårt, det är lättare att hålla dem på avstånd. 

Jag har kommit så långt men har också så långt kvar. Men jag bygger upp mig själv inombords igen...

Jag bygger också upp mig själv fysiskt. Min kropp har många skador efter en tung graviditet. Det tog mig tid att att känna ork och hitta motivation innefrån och inte press från andra. Nu är jag under återuppbyggnad på alla plan och nu är det bara för min egen skull och på mina egna villkor och jag älskar det.