Oro
Ibland känner jag mig rädd och orolig. Rädd för världen mina barn ska växa upp i.
Jag ser på nyheterna om föykringströmmarna in i europa. Ser hur små barn som inte kan simma, åker i trånga båtar i flytvästar som inte passar, livrädda. Bilden ab den 3-åriga pojken på stranden får mitt hjärta att blöda. Jag ser bara E. Eller idag, barn som andats in tårgas och skriker av smärta. Ser bara M och E där.
Vad är det som händer?
Åh vad tycker jag... jag känner mig så delad. Jag vill hjälpa. Det är klart vi ska hjälpa. Men samtidigt är jag rädd att deras "skit" ska komma hit...
Förstå mig rätt. Sverige tar emot flyktingar från flera drabbade händer. Från flera olika folkslag och religioner. Hur ska alla komma överens när vi har så olika åsikter om hur man ska vara och föra sig. Vi lever efter helt olika regler och moraliska åsikter. Och det krockar.
det krockar deras länder därav krig. Men hur blir det då här, när vi förses samman? Jag är orolig. Jag vill hjälpa men Jag är samtidigt rädd. Rädd för hur Sverige ska bli.