Att resa sig från den absoluta botten verkar vara nått jag ständigt får pröva på. 

Men känslan när man har börjat komma ut på andra sidan är nästintill obeskrivlig. 

 

Sakta börjar man kanske dra lärdom av det som var.

Vad kan jag arbeta på hos mig själv.

Vad vill jag nu och vad behöver jag i framtiden. 

 

Jag börjar se och förstå. 

Och jag har börjat lägga fokus på det som betyder något. På det som ger mig energi istället för det som tar. Det betyder också förändring och nya val. 

 

Bara låt alla andra ansvara för sina vägval och låt de göra dem valen. Välj att det inte ska påverka mig, välja att avstå från det som gör dig illa. Det blir ju inte min förlust om det inte ger mig något, eller hur?

 

Gör det som får mig att må bra. 

Omge mig med de personer som får mig att må bra. 

 

Det är en befrielse att börja känna mig stark igen. 

En styrka jag inte vill förlora en gång till.