me, myself & I

 
Alltså jag känner att jag abra behöver skriva av mig i ett sådant där super egoistiskt inlägg. Men fan alltså, jag är grymt stolt över mig själv och dit jag har kommit och den jag har blivit.
 
Jag har alltid, sedan jag själv kan minnas vart stark och självständig. Jag har inte varit i behov att omringa mig med massor av vänner utan alltid varit säker, trygg och haft bra självförtroende - det i sig har givit mig många vänner istället. Sen som för vilken tonåring som helst vacklar självförtroendet under högstadiet och man blir mer ytlig och vänner, killar och allt som hör tonåren till lockar mycket. Och det är viktigt vad andra tycker och tänker om en, och man vill inget hellre än att passa in.
 
Men det var på gymnasiet - när jag verkligen fick lov att utmana mig själv på nya sätt. Ny skola, nya klasskamrater etc det utvecklade mig och gjorde mig ännu mera stark i vem jag var! Trodde jag .. Men sen kom högskolan och jag växte och lärde mig ännu mer om mig själv och kunde sätta ord på vem jag var/är och hur jag är mot mig själv och mot andra och jag vågade släppa på att vara som alla andra. Jag började våga vara mig själv. Och det är inte många i 20-års åldern som kan säga det som sig själva tror jag.
 
Men nu är jag 25-år, och jag har jobbat i över ett år nu och träffat/lärt känna många olika sorters människor genom jobbet. Det är spännande och jag älskar hur jag känner mig starkare och säkrare i min roll och i mig för varje dag. För första gången i mitt liv känner jag mig stark och oberoende vad andra tycker om mig.  Och jag är så jävla nöjd med vart jag står idag. Jag har uppnåt mycket mer än vad jag ibland trott och uppfyllt mer drömmar änjag någonsin trodde jag kunde få chans att göra.
 
Jag älskar vart jag är i livet och mitt jobb och mina fina hästar som verkligen är drömm som blivit sann. Kan knappast vara mer nöjd med mig själv känns det som.
 
Tack för mig. :)
 
 
 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0