I veckor har jag gått och förberett mig på det värsta. Att du inte längre ska finnas kvar i min värld. Att du aldrig kommer att bli bra. Idag kom slutgiltiga domen. Dina chanser att bli bra är små och kostnaderna för att försöka är stora. Och trots alla mina försök till förberedelse var orden som en kall ducsh och ett slag i magen på samma gång.. :'(

 

Du är nu 20 år, år pricken idag. Du har levt på övertid då du redan som sexåring var utdömd. Du har fått många fina år extra. Vi har haft åtta underbara år tillsammans där du lärt mig vara envis, du har lärt mig att inte ge upp och att alla kan bli bättre med rätt träning och hjälp, du har lärt mig ansvar och du har lärt mig hur viktigt rätt ledarskap är. Det tog mig många år att få dig att se mig som din enda ledare, och när vi väl hittade de rollerna var vårat band starkare än någonsin.Och jag kommer vara evigt tacksam över att fått haft dig som en första häst och vet inte hur jag ska kunna klara mig utan dig. Men jag måste på något vis släppa taget om dig snart. Jag vet att du inte har så pass ont att du bara kan få gå i hagen men jag tror mer på att du ska få slippa all smärta och springa vidare på de gröna ängarna. Hur ont det än gör. Jag måste bara ta det steget och bestämma när.