Ett ord och en känsla som jag efter mina 24 år fortfarande kan ha svårt att greppa är KÄRLEK. 

Kärlek är så mycket.
Kärlek till mina föräldrar, syskon å övrig familj.
Kärlek till EN annan person.
Kärlek till vänner.
Kärlek till ett djur.

Hur ett ord kan betyda så mycket. Det är underligt. Så mycket känslor vi kan bära med oss.

Jag är en ensamvarg som jag ser det. Och jag är inte lätt att leva med varken som partner eller vän. Det vet jag. Ibland kan jag känna mig kvävd när jag inte får någon tid över för bara mig. När det händer blir jag kall och stöter bort människor i min närhet. Jag är också svår att lära känna på riktigt, på djupet liksom. 
Men pga det vet jag också vilka mina riktiga vänner är. De som blir lika glada fast vi inte hörts eller sett på länge. De som inte snackar skit. De som ställer upp oavsett min frånvaro. Jag hoppas att även de känner att jag gör detsamma för dem.

Ni som anser er min vän tänk på detta.
-jag är en ensamvarg, ta inte illa upp när jag inte vill ses.
-jag är DÅLIG på att ta kontakt och hålla kontakt, hjälp mig ibland på traven.
-jag har en sambo, en hund, en HÄST och ett heltidsjobb. Mina dagar har inte många minuter över till annat/andra. Försök dejta mig på helgen. ;)