Fortsätter på det här med bandet man får till sina djur.
Att jag och N har ett band tog jag ju upp och han träffar jag bara ett par timmar per dag.

Y däremot lever med mig och C tjugofyra timmar om dygnet. Han ÄR en i familjen. Bandet man känner med honom och lyckan han ger oss är obeskrivlig. Hans glada uppsyn när vi kommer hem, myset, leken, ja hunden är med en i alla väder, dag ut och dag in. En i familjen! Ni som har hund förstår vad jag menar.

Och som jag berättat har Y fått en tumör som är väldigt stor och gör att han inte har så länge kvar.
Efter att vi fick beskedet har Y inte visat någonting förrän till ett par dagar tillbaka...
Han blöder nu flera gånger per dag från sin näsa och även om han är glad, pigg, lekfull och har en bra aptit är han besvärad av detta. Vi vågar inte längre lämna honom ensam för man ser hur dåligt han mår när han blöder. Vad händer den dagen det inte slutar?

Så efter mycket övervägande har vi bestämt att innan det blir värre och han börjar lida mer så får han somna in.

Känns så tungt...

Känslan av att ha hans liv i sina händer är hemsk. Han skuttade omkring, badade och lekte ikväll helt ovetande om sitt öde. Sjukt.